Jag satt sönder en stol en gång. På en körövning i en församlingssal. Min äldste son var med och han berättar den historien ibland. Hur jag ramlade i golvet. Jag har alltid lust att förtydliga att det var en gammal, klen och mycket vinglig stol som mycket väl hade kunnat rasa av en betydligt lättare person än mig.
Jag har faktiskt suttit sönder en till stol också. En korgstol hemma hos min syster. Ena benet bockade sig. Jag låtsades som ingenting...
Apropå stolar så är flygresor nästan alltid ett orosmoment. "Ska bältet räcka till?" "Ska jag rymmas bredvid de andra?" Att få en mittenplats är skräcken...
Det har också varit jobbigt när småtjejerna på mina barns dagis nyfiket frågade:
- Har du en bebis i magen?
Jag brukade leende svara:
- Nej, jag har ätit för mycket godis, fast jag inuti ville skälla ut ungarna för att de ställde så närgånga frågor...
Det är också pinsamt när kollegorna tar trappan upp till lunchrestaurangen och jag flåsande försöker hinna med i deras tempo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar