Men farten är inte så rolig... Alla går förbi mig... Tjejer som springer. Snubbar som löptränar. Kvinnor som går med promenadstavar. Tonårskillar som lunkar. Till och med pensionärerna. Ja många pensionärer är ju rysligt raska...
Fast, pappor med tvååriga barn i handen går jag förbi.
Jag försöker gå snabbare ibland. Försöker härma stegen hos den som just gått förbi mig, "fram till den parkbänken" eller "fram till den kurvan" tänker jag, men jag känner mig vinglig, klumpig.
Jag tröstar mig med att tänka att det är väl nästan inte är konditionsträning utan styrketräning jag ägnar mig åt när jag promenerar, flyttar 120 kilo vid varje steg...
Och - man hinner väl se mer när man går lite långsammare, jag njuter av försommaren, ormbunkarnas krull, trädkryparen som försöker gömma sig på andra sidan trädstammen, bäckens skvättande, liljekonvaljernas knoppar, tofsvipans kaxiga spatserande, solglittret i ån, häggens doft, ja... hellre en god promenad, även om det blir i stillsam takt, än att bli sittande i soffan!
"Astrid går hem från byn igen i den tryckande hettan. Hon pendlar med armarna utmed sidorna medan hon går. Så går Amber: med armarna liksom pendlande, som om hon vet precis vart hon ska och även om det är ganska långt dit och man kanske inte vet vart man är på väg, så är det värt besväret, det kommer vara jättejättefantastiskt när man kommer fram."
Ur: "Jag är allt du drömt" av Ali Smith
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar