FEBRUARI
Söndag 24/2
30 minuter crosstrainer, motstånd 7 av 8.
+ testade plankan
Måndag 25/2
3o minuter crosstrainer
+ armstyrka och strech
+ massor av snöskottning...
Tisdag 26/2
Crossen: 30 minuter. 5km.
Styrka: 3 x plankan med underarmarna mot golvet:
30 s. / vila 10 s. / 20 s. / vila 10s. /15 s.
Onsdag 27/2
Styrka: plankan + armar + ben.
+ kondition i form av ett rejält knull haha!
Torsdag 28/2
Vägnings-chock...
weightloss
torsdag 28 februari 2013
tisdag 26 februari 2013
Bakgrunden
Jag var bara nio när min mamma tog mig med till Korpens gympa i skolans gympasal i det lilla samhälle där jag växte upp. Det var jag och 14 damer...
Hon gjorde det av välvilja. Hon såg att jag var större än de andra barnen. Hon led med mig när jag fick köpa byxor på vuxenavdelningen för att de skulle räcka till i midjan och satt sen vid symaskinen och sydde upp benen så snyggt hon kunde. Men man såg alltid att det var hemsytt... Hon insåg att hennes goda mat och fikabröd gav tröst i en tillvaro som ofta var obegripligt otrevlig och hon kunde inte neka mig det. Hon visste att jag tränade i smyg, gjorde situps och stretchade som de gjorde i filmen Fame som jag såg tre gånger på biografen i det lilla samhällets centrum. Hon visste att jag grät på kvällarna när jag inuti mitt huvud repeterade de olika tillmälen jag fått slängda på mig under skoldagen och hon önskade nog lika innerligt som jag gjorde att jag inte skulle vara tjock.
Min mamma var tjock hon också men hon ville vara smal och därför gick hon på Korpens gympa. Och eftersom hon inte visste vad annat hon skulle göra tog hon mig med och lät mig bli invägd bland de andra kvinnorna varje vecka och jag ställde mig på den gungande metallplattan och kände självförtroendet sjunka i takt med att vågens visare steg. Jag joggade runt bland guppande rumpor och fladdrande magar. Gjorde situps och armhävningar, indianhopp och utfall och jag kände mig fel. Lång och stor och tjock och osmidig.
Det har präglat mig. Utanförskapet. Min stora kropp. Jag har bantat hela livet. Jag har tränat. Fastat. Kräkts. Gått i samtalsgrupper. Varit inskriven på hälsohem. Gått hos psykolog. Druckit måltidsersättning. Gått hos sjukgymnast. Deltagit i olika "komigång"- och "komiform"-grupper. Övervägt operation... Med varierande resultat. Eller, med samma resultat, jag har fortsatt vara tjock. Viktnedgångar har alltid varit tillfälliga. Ändrade vanor likaså. Jag har övervägt operation av magsäcken men min mamma gjorde en sån och jag såg alla biverkningar och komplikationer på nära håll...
För 10 år sedan, då jag blev gravid med min äldste bestämde jag mig för att sluta försöka. Min kropp hade en uppgift. Jag dög. Och något ändrades inuti mig. Jag gick ner i vikt under graviditeten i stället för upp! Mådde äntligen okej. :)
Sen har ensamheten i mitt dåliga äktenskap gjort mig tjock igen...
Jag har tröstätit.
Sen har jag tröstsexat.
Nu vill jag varken det ena eller det andra...
Egentligen vill jag bara vara nöjd.
Och de senaste två åren har jag försökt. Försökt se mig själv och vara nöjd. Jag har fotograferat mig själv. Min kropp. Filmat. Tittat på mig själv. Försökt vara objektiv, se mig utan alla år av "fel" i blicken. Lagt upp bilder på Internetforum för att få kommentarer. Försökt se det andra ser... Försökt stå ut, men sanningen är att jag inte gillar det jag ser.
Jag gillar mig! tro inget annat. Jag har accepterat min kropp. Jag låter inte min storlek hindra mig i vardagen. Jag är glad över vad den har åstadkommit, att den har burit, fött och ammat mina barn. Men jag gillar inte hur min kropp har flutit ut...
Jag kan inte gilla det jag ser och då måste jag förändra det.
Hon gjorde det av välvilja. Hon såg att jag var större än de andra barnen. Hon led med mig när jag fick köpa byxor på vuxenavdelningen för att de skulle räcka till i midjan och satt sen vid symaskinen och sydde upp benen så snyggt hon kunde. Men man såg alltid att det var hemsytt... Hon insåg att hennes goda mat och fikabröd gav tröst i en tillvaro som ofta var obegripligt otrevlig och hon kunde inte neka mig det. Hon visste att jag tränade i smyg, gjorde situps och stretchade som de gjorde i filmen Fame som jag såg tre gånger på biografen i det lilla samhällets centrum. Hon visste att jag grät på kvällarna när jag inuti mitt huvud repeterade de olika tillmälen jag fått slängda på mig under skoldagen och hon önskade nog lika innerligt som jag gjorde att jag inte skulle vara tjock.
Min mamma var tjock hon också men hon ville vara smal och därför gick hon på Korpens gympa. Och eftersom hon inte visste vad annat hon skulle göra tog hon mig med och lät mig bli invägd bland de andra kvinnorna varje vecka och jag ställde mig på den gungande metallplattan och kände självförtroendet sjunka i takt med att vågens visare steg. Jag joggade runt bland guppande rumpor och fladdrande magar. Gjorde situps och armhävningar, indianhopp och utfall och jag kände mig fel. Lång och stor och tjock och osmidig.
Det har präglat mig. Utanförskapet. Min stora kropp. Jag har bantat hela livet. Jag har tränat. Fastat. Kräkts. Gått i samtalsgrupper. Varit inskriven på hälsohem. Gått hos psykolog. Druckit måltidsersättning. Gått hos sjukgymnast. Deltagit i olika "komigång"- och "komiform"-grupper. Övervägt operation... Med varierande resultat. Eller, med samma resultat, jag har fortsatt vara tjock. Viktnedgångar har alltid varit tillfälliga. Ändrade vanor likaså. Jag har övervägt operation av magsäcken men min mamma gjorde en sån och jag såg alla biverkningar och komplikationer på nära håll...
För 10 år sedan, då jag blev gravid med min äldste bestämde jag mig för att sluta försöka. Min kropp hade en uppgift. Jag dög. Och något ändrades inuti mig. Jag gick ner i vikt under graviditeten i stället för upp! Mådde äntligen okej. :)
Sen har ensamheten i mitt dåliga äktenskap gjort mig tjock igen...
Jag har tröstätit.
Sen har jag tröstsexat.
Nu vill jag varken det ena eller det andra...
Egentligen vill jag bara vara nöjd.
Och de senaste två åren har jag försökt. Försökt se mig själv och vara nöjd. Jag har fotograferat mig själv. Min kropp. Filmat. Tittat på mig själv. Försökt vara objektiv, se mig utan alla år av "fel" i blicken. Lagt upp bilder på Internetforum för att få kommentarer. Försökt se det andra ser... Försökt stå ut, men sanningen är att jag inte gillar det jag ser.
Jag gillar mig! tro inget annat. Jag har accepterat min kropp. Jag låter inte min storlek hindra mig i vardagen. Jag är glad över vad den har åstadkommit, att den har burit, fött och ammat mina barn. Men jag gillar inte hur min kropp har flutit ut...
Jag kan inte gilla det jag ser och då måste jag förändra det.
Starten
Det var inget nyårslöfte. Jag brukar inte avlägga nyårslöften...
Det var inget särskilt.
Det var bara dags igen.
Det här är starten.
Det var inget särskilt.
Det var bara dags igen.
Det här är starten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)